löpning

Ja idag har jag varit ute i spåret igen. Det funkar jättebra att springa 5 km nu. Jag har fortfarande inget direkt högt tempo men jag springer. Emellanåt kikar jag ner på mina fötter och konstaterar detta...jodå visst springer jag. Det är alltid en viss ångerst i maggropen innan jag kommer igång. Jag vet inte varför. Kanske hänger det kvar sedan skolåren där man visste att man säkert skulle komma sist i mål. Fast nu tävlar jag ju inte med någon, men det är väl någon väl intränad känsla. Men så fort jag sprungit en liten bit så ersätts den känslan mot en befriande glädje känsla. En riktigt härlig känsla.